Säg att du älskar mig.

fredag, maj 11, 2007

Jag vill också vara sjukt snygg och bära kostym, helvete.

söndag, maj 06, 2007

Scrubs S06E19, Historien om mitt liv.

onsdag, maj 02, 2007

Jag hörde ett par på bussen när jag var på väg hem i kväll, dom såg ut som vilket par som hellst. Dom såg bra ut och satt och höll om varandra. När jag satte mig framför dom så hörde jag hur han berättade hur bussen körde, han berättade kännslosamt om hur miljön som bussen åkte för såg ut. Jag förstod inte vad han höll på med. efter ett tag hörde jag hur hon sa till honom att han kunde sluta om han skämmdes. Han sa att han inte skämmdes, och nu när hon inte längre kunde se så skulle han vara hennes ögon. Det vart tyst bakom mig i några sekunde och jag hörde hur hon snyftade och hur jackan drogs mot sig själv förmoderligen för att torka bort tårana. Efter ett tag så hörde jag hur hon mellan två snyftningar sa; Jag älskar dig, du är allt jag har kvar som betyder något. Jag gick av bussen, jag brydde mig inte ens om att sätta på mp3 spelaren när jag gick igenom lunden på väg hem.

På något sätt så var det bara lite ensammare när jag kom hem.

tisdag, maj 01, 2007

Du säger att du värkligen försökte, att du värkligen tog dig tid att försöka. Jag antar att jag borde tro på dig. Men det är svårt så är i efterhand. För just nu får jag bara ett lende på läpparna när jag tänker på det, att jag var en sån jävla sucker som värkligen tog förgivet att du gjorde det som var bäst. Men jag måste ge det till dig, på något sätt så är du lycklig. Hur mycket du än förnekar det så är du där du vill vara och du har ditt att komma hem till. Självklart är jag svartsjuk, utan att blinka kan jag villigt erkänna att jag skulle ge mycket för att få vara där du är. Men på samma sätt så kan jag inte hyckla med att jag är glad för din skull. Det är en konstig kännsla, paradoxal så det står härliga till. Men jag förstår i alla fall. Hur mycket du än vill se dig som avancerad och paradoxal så är dina handlingar enkla. Det får mig på ett sätt att känna mig trygg, samtidigt som jag bara vill riva ut ögonen ur kroppen. Men det är bara ibland, och jag försöker undvika dom situationerna så mycket som möjligt. Det går relativt bra.

Jag fick inga Kodak-moments, ingen att hålla i handen. Men det är förmoderligen meningen så, så att jag kan lossas att det inte var det jag ville. Att allt är precis som jag vill att det ska vara.

Jag ljuger så jävla dåligt.

måndag, april 30, 2007

"Jag hittade en bild på dig och mig, backstage på tanto. Augusti 2006, Vi var säkert fulla som fan och det värkade enklare då. Men det är nog bara som man minns. En bild i mitt fotto album, en sekund bakom din lins. Regnet faller över mälaren, men jag vet att du bara ljuger. Alla vänner på bilden vad hände med dom? Jag hittade en bild på dig och mig, backstage på tanto. Augusti 2006..."

Jag har på ett sätt slutat tänka på det, det går. Att bara låta dagarna gå förbi genom att sova alldeles för länge och sitta för mycket på tv. Det är inget som jag är stolt över. Men å andra sidan vem är stolt över vad man igentligen gör för att man inte ska driva sig sjävl galen. Jag stressar mig själv, stressar mig själv för jag är så otroligt rädd för allt. Rädd för att bli ensam, rädd för att bli som mina föräldrars vänner som är 43 och lever ensam med för mycket pengar och skev världsbild. En gång så hadde en av dom druckit för mycket och satt och berätta om hur han bara hadde givit upp efter att han blivit lämnad tillräckligt många gånger. Han bara gav up, sa han. Det där är bara slöseri med tid sa han. Innan han satte sig i taxin hem till sin löjligt stora lägenhet som säkert gapar som ett stor tomt jävla hål när han kommer hem. Han sa att han var tvungen att åka hem. Hem till vad då? Hem till spriten och en kall säng? Och det som får mig att inte kunna sova om nätterna är att jag känner igen mig, helvete det är ju det som är det som sliter.

Runt om kring mig så har jag så finna kärlekshistorier, jag har vänner som faktiskt lever dom och berättar om dom så som allting fortskrider. Jag ler varje gång som dom berättar. Dom berättar sina historier och man ser hur något i deras ögon och kroppsspråk förändras, hur tonläget skiftar och upplever sina minnen igen. Det är så himmla fint, jag kan inte låta bli att le lite på insidan och är lycklig för deras skull. Det är så fint för dom är ett steg närmare att inte sluta ensamma.

Jag försöker att göra samma sak som dom gör, fast i retroperspektiv och glömma det som hände sen. Men det slutar bara med att man saknar. Det är en märklig sak att sakna någon, för det innfattar så mycket; ord, platser, sätt som någon drog håret bakom öronen eller hur något röker en ciggarett. Jag antar att det är dom här små sakerna som gör att det är så svårt att släppa något. Att bara inse att man förmoderligen aldrig mer kommer se personen igen i livet och alldrig få uppleva dom här sakerna igen. Få uppleva dom här sakerna igen, som man i smyg älskade utan att någon viste. För man sa aldrig något, man var bara tyst och älskade varje sekund utav det. För en sekund så kanske röken från någons ciggarett eller hur håret som låg över kudden långt härifrån blev den enda delen av världen man ville se för all framtid. Hur mycket någon annan än skrek att det finns en hel värld där ute, så var det just den här delen som du skulle kunna leva med fasbränd på näthinnan för hela livet.

Imorgon tänder vi eldar och försöker igen, Ge mig kodak-moments och någon att hålla i handen.

lördag, april 28, 2007

Det är nog precis så det är, att man har tittat på för länge och tappat greppet. Man har glidit så långt bort ifrån sig själv att man inte ens känner ingen dom mest grundläggande kännslorna.

Precis som i en dålig Lukas Moodysson film så snurrar allt runt en och själv sitter man och bara tittar på alla människor och undrar när det är ens egen tur att bli, lycklig(?) Att få vara där, inte bara sitta med och titta på andra när dom lever sina liv. Utan att få vara där, vara en del utav allt och på något sätt slutas upp och bli en (riktig?) människa precis som i en TV -serie. Där alla problem löser sig allt efter som, där tiden faktiskt läker alla sår och man går vidare och lär sig från sina misstag. Önskar hajkillen var här, han var alltid bra på sånt här. Men han bor inte här något mera, skrev han på en lapp för snart ett år sedan. Han sickade ett vykort för några månader sen. Jag saknar honom...

Jag vet inte hur jag ska säga förlåt till dig, jag är ledsen om jag fick dig att dömma mig. Eller om du som du skrev trodde att jag dömde dig. Men om det nu är så att du värkligen hatar mig för det jag skriver och den situationen som jag lever i. Så är jag så himmla ledsen vännen. Jag kan bara säga förlåt och hoppas du förstår. Och att jag inte slitit ner för mycket, för det var inte meningen. Ävem om du inte tror mig så saknar jag dig, jag saknar Kalmar.

Ikväll så hände det så mycket som jag inte förstår, jag viste inte att jag skuller reagera som jag gjorde. Jag har nog intalat mig att jag inte orkar, att jag bara inte vill. Men det är ju bara ett stort skämt, applåder Sebastian nu vet du vad du känner. Det bara högg till och så fanns det där, Igentligen vill jag bara slå mig själv för att det är så uppenbart, så jävla tydligt. Om jag bara kunde förmå mig så skulle jag inte sitta här, men dels är jag för feg. Och dels så tror jag inte att det skulle tas emot med öppna armar. För jag vet så väll hur det är, det är alltid så. Och det här är på ett sätt skönt, för det här vet jag hur jag ska göra med. Det här har jag gått igenom förut. Det är ingen stor sak, jag har vant mig nu. Problemet ligger bara i att det känns lite anorlunda varje gång. Men det är precis som du sa; Det går över, man lär sig att leva med det. Precis som du gör nu, även om du inte förstår det.

Jag måste sluta dricka, för jag klarar inte av att sitta där och bara le. Speciellt inte som det är nu. Jag behöver någon att äta chips med och skratta åt dåliga filmer med. Om du någon gång kommer hem igen så kan du väll lyssna som du brukade göra, och bara säga åt mig att rycka upp mig och ge mig chips skålen, för att sen dra håret bakom örat. Gud, vad jag saknar det. Gud vad jag saknar dig.