Det är nog precis så det är, att man har tittat på för länge och tappat greppet. Man har glidit så långt bort ifrån sig själv att man inte ens känner ingen dom mest grundläggande kännslorna.Precis som i en dålig Lukas Moodysson film så snurrar allt runt en och själv sitter man och bara tittar på alla människor och undrar när det är ens egen tur att bli, lycklig(?) Att få vara där, inte bara sitta med och titta på andra när dom lever sina liv. Utan att få vara där, vara en del utav allt och på något sätt slutas upp och bli en (riktig?) människa precis som i en TV -serie. Där alla problem löser sig allt efter som, där tiden faktiskt läker alla sår och man går vidare och lär sig från sina misstag. Önskar hajkillen var här, han var alltid bra på sånt här. Men han bor inte här något mera, skrev han på en lapp för snart ett år sedan. Han sickade ett vykort för några månader sen. Jag saknar honom...
Jag vet inte hur jag ska säga förlåt till dig, jag är ledsen om jag fick dig att dömma mig. Eller om du som du skrev trodde att jag dömde dig. Men om det nu är så att du värkligen hatar mig för det jag skriver och den situationen som jag lever i. Så är jag så himmla ledsen vännen. Jag kan bara säga förlåt och hoppas du förstår. Och att jag inte slitit ner för mycket, för det var inte meningen. Ävem om du inte tror mig så saknar jag dig, jag saknar Kalmar.
Ikväll så hände det så mycket som jag inte förstår, jag viste inte att jag skuller reagera som jag gjorde. Jag har nog intalat mig att jag inte orkar, att jag bara inte vill. Men det är ju bara ett stort skämt, applåder Sebastian nu vet du vad du känner. Det bara högg till och så fanns det där, Igentligen vill jag bara slå mig själv för att det är så uppenbart, så jävla tydligt. Om jag bara kunde förmå mig så skulle jag inte sitta här, men dels är jag för feg. Och dels så tror jag inte att det skulle tas emot med öppna armar. För jag vet så väll hur det är, det är alltid så. Och det här är på ett sätt skönt, för det här vet jag hur jag ska göra med. Det här har jag gått igenom förut. Det är ingen stor sak, jag har vant mig nu. Problemet ligger bara i att det känns lite anorlunda varje gång. Men det är precis som du sa; Det går över, man lär sig att leva med det. Precis som du gör nu, även om du inte förstår det.
Jag måste sluta dricka, för jag klarar inte av att sitta där och bara le. Speciellt inte som det är nu. Jag behöver någon att äta chips med och skratta åt dåliga filmer med. Om du någon gång kommer hem igen så kan du väll lyssna som du brukade göra, och bara säga åt mig att rycka upp mig och ge mig chips skålen, för att sen dra håret bakom örat. Gud, vad jag saknar det. Gud vad jag saknar dig.
posted by Sebastian kellgren. @ 4/28/2007 12:55:00 fm
<< Home