Säg att du älskar mig.

Du säger att du värkligen försökte, att du värkligen tog dig tid att försöka. Jag antar att jag borde tro på dig. Men det är svårt så är i efterhand. För just nu får jag bara ett lende på läpparna när jag tänker på det, att jag var en sån jävla sucker som värkligen tog förgivet att du gjorde det som var bäst. Men jag måste ge det till dig, på något sätt så är du lycklig. Hur mycket du än förnekar det så är du där du vill vara och du har ditt att komma hem till. Självklart är jag svartsjuk, utan att blinka kan jag villigt erkänna att jag skulle ge mycket för att få vara där du är. Men på samma sätt så kan jag inte hyckla med att jag är glad för din skull. Det är en konstig kännsla, paradoxal så det står härliga till. Men jag förstår i alla fall. Hur mycket du än vill se dig som avancerad och paradoxal så är dina handlingar enkla. Det får mig på ett sätt att känna mig trygg, samtidigt som jag bara vill riva ut ögonen ur kroppen. Men det är bara ibland, och jag försöker undvika dom situationerna så mycket som möjligt. Det går relativt bra.

Jag fick inga Kodak-moments, ingen att hålla i handen. Men det är förmoderligen meningen så, så att jag kan lossas att det inte var det jag ville. Att allt är precis som jag vill att det ska vara.

Jag ljuger så jävla dåligt.

posted by Sebastian kellgren. @ 5/01/2007 05:41:00 em