Jag har på ett sätt slutat tänka på det, det går. Att bara låta dagarna gå förbi genom att sova alldeles för länge och sitta för mycket på tv. Det är inget som jag är stolt över. Men å andra sidan vem är stolt över vad man igentligen gör för att man inte ska driva sig sjävl galen. Jag stressar mig själv, stressar mig själv för jag är så otroligt rädd för allt. Rädd för att bli ensam, rädd för att bli som mina föräldrars vänner som är 43 och lever ensam med för mycket pengar och skev världsbild. En gång så hadde en av dom druckit för mycket och satt och berätta om hur han bara hadde givit upp efter att han blivit lämnad tillräckligt många gånger. Han bara gav up, sa han. Det där är bara slöseri med tid sa han. Innan han satte sig i taxin hem till sin löjligt stora lägenhet som säkert gapar som ett stor tomt jävla hål när han kommer hem. Han sa att han var tvungen att åka hem. Hem till vad då? Hem till spriten och en kall säng? Och det som får mig att inte kunna sova om nätterna är att jag känner igen mig, helvete det är ju det som är det som sliter.Runt om kring mig så har jag så finna kärlekshistorier, jag har vänner som faktiskt lever dom och berättar om dom så som allting fortskrider. Jag ler varje gång som dom berättar. Dom berättar sina historier och man ser hur något i deras ögon och kroppsspråk förändras, hur tonläget skiftar och upplever sina minnen igen. Det är så himmla fint, jag kan inte låta bli att le lite på insidan och är lycklig för deras skull. Det är så fint för dom är ett steg närmare att inte sluta ensamma.
Jag försöker att göra samma sak som dom gör, fast i retroperspektiv och glömma det som hände sen. Men det slutar bara med att man saknar. Det är en märklig sak att sakna någon, för det innfattar så mycket; ord, platser, sätt som någon drog håret bakom öronen eller hur något röker en ciggarett. Jag antar att det är dom här små sakerna som gör att det är så svårt att släppa något. Att bara inse att man förmoderligen aldrig mer kommer se personen igen i livet och alldrig få uppleva dom här sakerna igen. Få uppleva dom här sakerna igen, som man i smyg älskade utan att någon viste. För man sa aldrig något, man var bara tyst och älskade varje sekund utav det. För en sekund så kanske röken från någons ciggarett eller hur håret som låg över kudden långt härifrån blev den enda delen av världen man ville se för all framtid. Hur mycket någon annan än skrek att det finns en hel värld där ute, så var det just den här delen som du skulle kunna leva med fasbränd på näthinnan för hela livet.
Imorgon tänder vi eldar och försöker igen, Ge mig kodak-moments och någon att hålla i handen.
posted by Sebastian kellgren. @ 4/30/2007 12:34:00 fm
<< Home